Two kinds of happiness

Ikväll hälsade jag och Sofia på snällaste Nina. Vi fick nybakta scones och muffins, helt fantastiskt mao. Vi pratade en del om det som komma skall och det är väl först ikväll kanske som jag förstår att jag inte ska vara hemma på 13 veckor. Jag har aldrig varit borta så länge förut. För vissa kanske det låter som blahablaha, men för mig är det ändå en ganska lång tid. Det är en form av skräckblandad förtjusning. Jag längtar så jag håller på att spricka samtidigt som jag är lite rädd. Lite rädd för att jag inte ska få några vänner (visserligen har jag ju Sofia, men jaja, you get the point), att jag inte ska trivas, att skolan kommer att vara en besvikelse, att jag inte kommer att lära mig någon tyska. Ja, det är många tankar som snurrar i huvudet. Men innerst inne känner jag ändå att det här kommer att bli 13 oförglömliga veckor. Det kommer att gå bra. Ett litet prov inför att börja plugga i en helt annan stad i höst.